So she cried

She tried to reach out to us
Our eyes were closed
Our ears were sealed
We didn't care enough to heed her grief

When she lost, she was alone
With no one to stand by her
She tried to tell herself that
One day she will not be alone
anymore

And though she tried we chose to be
Unaware, because we couldn't see
Such a pain unbearable
With a heavy heart she's on her knees
Trying to hold back the tears she sheds
But she can't

And so she cried
Hoped for us to hear
To bear with her the loss
And help her make it through
But all we did was turn our backs
Leaving her to grieve alone
To a void where love was once a part
And hopelessness is all she's got
And so she cried

Desperate to fill the void within
She tried to find what she once had
Going bed to bed
In hope to see him once again

We never did think twice
Of the advantages that we took
Her sorrow and her grief
Helped us fill the needs we had

And though she tried we chose to be
Unaware, because we couldn't see
Such a pain unbearable
With a heavy heart she's on her knees
Trying to hold back the tears she sheds
But she can't

And so she cried
Hoped for us to hear
To bear with her the loss
And help her make it through
But all we did was use her loss
To fill our lonely hearts
And a void where love was not a part
And hopelessness was all that's left
And so she cried

Confused and out of luck
She started to lose hope
And when she couldn't see his face
She did no longer know herself

And yet we didn't understand
nor did we care about
Where she was at
Or whatever happened next

And so she died
Because we couldn't hear
And bear with her the loss
That turned her soul to dust
For all she had was now long gone
And all her memories had faded
To a void where nothing yet remained
And hope's, since long, been gone
And now she's dead

And no one even knows

Ångest.. Chock?

Idag mår jag så dåligt.. Idag mår jag så fruktansvärt dåligt. Det händer inte ofta men idag mår jag verkligen dåligt. Känns ungefär som en stressrelaterad chock har lagt sig över mig. Det känns overkligt på något sätt.. Det känns jättekonstigt. Jag förstår inte riktigt vad som hänt men det känns ungefär som om en propp har gått i min skalle, i mitt känslocentra. Har jag gått in i väggen? Det har jag aldrig tidigare gjort, av vad jag kan minnas (om man nu bortser från vissa tillfällen i livet som jag verkligen har blivit sårad och bedragen/besviken). Ikväll känns ungefär som de gångerna, förutom skillnaden att jag inte har varit med om något riktigt omtumlande den här gången. Dock mitt chocktillstånd är så pass bekant att jag vet att någonting inte står riktigt rätt till. Att sova ut inatt hade förmodligen gjort skillnad men då jag ska upp om 3 timmar igen så har jag svårt att tro att jag kommer må bra imorgon. Jag hoppas verkligen det för att jag tycker inte om att må såhär dåligt. Som tidigare nämnt så mår jag inte så dåligt så ofta utan tvärtom så brukar jag må ganska bra! Om inte väldigt bra. Så jag antar att det är en nödvändighet att må såhär. Dock så förstår jag inte varför den här gången. Vanligtvis brukar jag kunna finna anledningar till varför jag mår dåligt och kunna känna en viss trygghet i det. Inte den här gången. Det känns så fruktansvärt jobbigt!!

Fan..

I've yet to be

Ravaged I wander with you in my mind 
and a memory I cannot let go
The distance, so far ahead, I’ve yet to be
to a place which I used to call home

I’ve never been so lost, not even once
No other trial have left me so cold
Forsaken I hope the horizon will lead
Me to places I’ve only been told
To exist.

Beyond dreaming and venturing,
Heaven or hell and the legends of God
Beyond sunsets and evening stars,
Famine and wars, beyond friendships and the power of love

I’ve yet to be
In a world of my own
I’ve yet to be
The person I used to know
As me… As me… As me… As me…

Once I have found my way back to myself
There’s no point for me to care for you
The longing, the crying, the hatred, the love
These old feelings we used to endure

All will be left in a memory lane
Where all things will come to be free
And then one day it all will crawl back to me
And I will cherish them all on my own

But I’ve yet to be
In a world of my own
I’ve yet to be
The person I used to know
As me… As me… As me... As me...

~ Solitude

Här kommer nästa låttext! Denna skrev jag någon gång i Augusti, 2010, om jag inte minns helt fel. Här kommer Solitude

**********************************************

~'* Solitude *'~

Stay awake, don’t fall asleep too soon.
I know it’s time for you to go
But it’s hard for me to know that I’ll never see your smile again
I will never let go

I will remember the lifetime that I spent with you
I will remember it for the rest of my days
But it’s hard to see clear and find the joy, the happiness,
When I know those days will never come again

Every morning I will find that you're not here with me
I need you, I love you, please don't go.
Heaven can wait, I need you by my side
I need your strength to carry me through

Lately I’ve been here, I’ve been here by your side

But it is too hard to see you like this

To know you won’t be here, a day away, one mile away

It’s hard to know that you’ll be gone

Please, don’t go. A day away from you is hard

A lifetime, I would never last that long…

So please, stay with me. I would be so lost without you

If you go I’ll never find my way.

Now, as you close your eyes

I’m watching you, I see you, you’re not there

I’m sitting right here, next to you, holding your hand

While you’re falling out of reach

My friend, my love, my truth, my life

You were all I had and now you are gone

As a restless soul I wander, alone I go, my solitude and I

I will never see the day when the pain goes away

~ Shattered Soul

Hej igen!
Jag har bestämt mig för att lägga upp några av mina låttexter här så att ni alla kan läsa dem. Jag ser gärna att ni kommenterar dem om ni har lust! Jag tänkte börja med att lägga upp två texter, var och en i varsitt inlägg. Här kommer först Shattered Soul

******************************************************

~'* Shattered Soul *'~

What if there's a heaven?

What if there's a place where I can be myself?

And all I ever wanted would be mine, forever..

Then I wouldn't have to hold on to this shattered soul

and my solitude would all be gone forever

and I wouldn't have to be the one to always smile

even when I cry

What if there's a sacred place?

What if there's place where all my thoughts and questions would be answered?

I wonder?

And I would find all the pieces of my shattered soul

and my darkness would be covered up in light

and I wouldn't have to stay awake almost every night

because I cry

I cry...

If I found all the pieces of this shattered soul

I wouldn't have to be so insecure

and then, someday, I would get to wear an honest smile

But now I cry...

~ Det Regnar... ~

Jag tänkte dela med mig av en kort berättelse jag skrev för ungefär ett och ett halvt år sedan. Den heter Det Regnar och finns att läsa här nedanför.

Det Regnar

”Det regnar.. Jag hör att det regnar..”

Ännu en natt som jag inte kunnat sova ordentligt på grund av smärtorna i bröstet. De har varit värre fast de är ihärdiga och vägrar försvinna helt. Det har gått tre månader och de håller i sig fortfarande. Den där tryckande känslan då det känns som om något fötts inom mig som vill ut, samtidigt som något annat har dött på exakt samma ställe. Den tryckande känslan av en tomhet fylld av brutna rester av det goda som en gång fanns där. Klyvningen av de känslomässiga atomerna inom mig har effektfullt tagit död på den livsglädje jag en gång kände.

”Det regnar.. Jag ser att det regnar..”

Utanför mitt fönster ser jag hur människor går med bestämda mål på trottoaren jämte gatan där bilarna på höger sida passerar de på vänster sida utan att ens bry sig om vem det är de passerar. Man tänker aldrig på det men människan man passerar är inte bara vilken människa som helst, utan en människa som lever sitt liv med samma känslomässiga förutsättningar som en själv. Mannen i grå kostym och paraply passerar en ung kvinna som, med ett barn i sin famn, söker skydd mot regnet, lutad mot butiksdörren till ’Noras Konditori’ utan att se sig om en extra gång. Och här står jag och bittert ser ner på den värld jag lever i och känner att jag inte kan bry mig om något annat än de smärtor som sakta tar död på mig. Jag står här, likgiltig, inför det som händer varje dag framför mina ögon och med bara en enda mening som går igenom mitt huvud - ”Så är livet”

”Det regnar.. Jag känner att det regnar..”

Jag står utanför hennes dörr och tittar in genom hennes fönster - Det är tomt. Jag vet var hon är men jag väljer ändå att stå här i en stund i regnet och titta in i det nedsläckta vardagsrummet som en gång även var mitt. Den tid som en gång varit passerar förbi i mitt inre och jag minns allting som om det var igår det försvann. Den lycka, trygghet och glädje jag kände då är dock försvunnen med tiden och minnena får istället tomheten inom mig att, panikartat, försöka gräva sig ut ur min kropp. Det känns som om mitt bröst håller på att explodera och jag känner hur hela mitt ansikte blir så tungt att jag inte kan hålla det uppe med mina bara muskler längre. Med en liten blinkning så känner jag hur mina ögon okontrollerat vattnas och jag kan inte hålla något inom mig längre.

”Nu händer det! Det brister för mig! Smärtan inom mig har tagit kontrollen över hela min kropp och jag bara låter det hända!”

Jag gråter. Jag gråter obehindrat och det känns inte som om det någon gång kommer ta slut. Den smärta jag hela tiden försökt förtränga är nu så överväldigande att hela mitt inre har tappat sitt fäste. Alla tankar, alla känslor, allting inom mig rasar samman och känslan av hopplöshet sprider sig tillsammans med smärtan som plågar mig.

”Då händer det”

En smärta som jag inte alls känner igen slår till. Den här helt olik allt annat jag hittills känt. Smärtan är fysiskt starkare än något annat som kommit över mig och mitt bröst krossas inombords. Jag tappar andan och faller sakta till marken i chocktillstånd. Smärtan är outhärdlig och jag känner hur all energi, all kraft, försvinner oroväckande snabbt från min kropp. Det sista jag ser är en öde gata och den täta dimman som ligger nära marken.

”Det regnar.. Det bara.. Regnar..”

Sömnlös men nöjd ändå!

Dags att sova? Javisst. Jag ska ju trots allt upp strax efter 4 för att göra mig i ordning för att bege mig till jobb. Dock så fann jag ett litet problem när jag lade mig. Jag är pigg! Jag kan inte somna, inte en chans! Efter att ha degat i en hel dag så tycker min kropp att jag har mycket mer att ge innan jag säger godnatt. Dock så är det ju lite drygt då jag måste upp snart. nåja, jag bestämde mig istället för att ligga i sängen, vila och ta det lugnt i vaket tillstånd tills det är dags att stiga upp. Kul nog så kom jag att tänka på när Neil Patrick Harris (aka Barney Stinson) sjunger "Suit up-song" i How I met your mother. Helt underbar! Jag var bara tvungen att kolla på den. Och kolla på den igen.. Och igen..

http://www.youtube.com/watch?v=J4CuHcrwXmk