Det Regnar
”Det regnar.. Jag hör att det regnar..”
Ännu en natt som jag inte kunnat sova ordentligt på grund av smärtorna i bröstet. De har varit värre fast de är ihärdiga och vägrar försvinna helt. Det har gått tre månader och de håller i sig fortfarande. Den där tryckande känslan då det känns som om något fötts inom mig som vill ut, samtidigt som något annat har dött på exakt samma ställe. Den tryckande känslan av en tomhet fylld av brutna rester av det goda som en gång fanns där. Klyvningen av de känslomässiga atomerna inom mig har effektfullt tagit död på den livsglädje jag en gång kände.
”Det regnar.. Jag ser att det regnar..”
Utanför mitt fönster ser jag hur människor går med bestämda mål på trottoaren jämte gatan där bilarna på höger sida passerar de på vänster sida utan att ens bry sig om vem det är de passerar. Man tänker aldrig på det men människan man passerar är inte bara vilken människa som helst, utan en människa som lever sitt liv med samma känslomässiga förutsättningar som en själv. Mannen i grå kostym och paraply passerar en ung kvinna som, med ett barn i sin famn, söker skydd mot regnet, lutad mot butiksdörren till ’Noras Konditori’ utan att se sig om en extra gång. Och här står jag och bittert ser ner på den värld jag lever i och känner att jag inte kan bry mig om något annat än de smärtor som sakta tar död på mig. Jag står här, likgiltig, inför det som händer varje dag framför mina ögon och med bara en enda mening som går igenom mitt huvud - ”Så är livet”
”Det regnar.. Jag känner att det regnar..”
Jag står utanför hennes dörr och tittar in genom hennes fönster - Det är tomt. Jag vet var hon är men jag väljer ändå att stå här i en stund i regnet och titta in i det nedsläckta vardagsrummet som en gång även var mitt. Den tid som en gång varit passerar förbi i mitt inre och jag minns allting som om det var igår det försvann. Den lycka, trygghet och glädje jag kände då är dock försvunnen med tiden och minnena får istället tomheten inom mig att, panikartat, försöka gräva sig ut ur min kropp. Det känns som om mitt bröst håller på att explodera och jag känner hur hela mitt ansikte blir så tungt att jag inte kan hålla det uppe med mina bara muskler längre. Med en liten blinkning så känner jag hur mina ögon okontrollerat vattnas och jag kan inte hålla något inom mig längre.
”Nu händer det! Det brister för mig! Smärtan inom mig har tagit kontrollen över hela min kropp och jag bara låter det hända!”
Jag gråter. Jag gråter obehindrat och det känns inte som om det någon gång kommer ta slut. Den smärta jag hela tiden försökt förtränga är nu så överväldigande att hela mitt inre har tappat sitt fäste. Alla tankar, alla känslor, allting inom mig rasar samman och känslan av hopplöshet sprider sig tillsammans med smärtan som plågar mig.
”Då händer det”
En smärta som jag inte alls känner igen slår till. Den här helt olik allt annat jag hittills känt. Smärtan är fysiskt starkare än något annat som kommit över mig och mitt bröst krossas inombords. Jag tappar andan och faller sakta till marken i chocktillstånd. Smärtan är outhärdlig och jag känner hur all energi, all kraft, försvinner oroväckande snabbt från min kropp. Det sista jag ser är en öde gata och den täta dimman som ligger nära marken.
”Det regnar.. Det bara.. Regnar..”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar